debevingadeorden

Sommaren är här. På uteserveringarna i stan trängs människor som kommit ur sin vinterdvala för att ta en glass eller en kall öl. I parkerna breder man ut sin filt för att kunna fylla varje cell i kroppen med solens värme och ljus. Man gratulerar sig själv att man klarat sig igenom ytterligare en vinter med rysk kyla och polska isvindar.

Jag känner inte. Jag känner verkligen ingenting. Jag kan inte ärligt säga att sommaren fyller mig med den livslust årstiden verkar locka fram hos de flesta andra. Eller kanske är det så, att fler liksom jag låtsas. Låtsas vara som "alla andra", fast man egentligen känner sig ensammare än ensammast i håligheten och det vaakum som omsluter en. Kanske är världen full av trasiga människor fastän man känner sig som den enda?

Att inte vilja leva och att vilja dö betyder inte riktigt samma sak. Oftast är jag mer inne på att jag inte vill leva, men ibland känner jag så tydligt att jag just vill dö. I de stunderna blir jag jävligt rädd för mig själv.

Om jag inte fanns, vem skulle sakna mig? Jag är ingen.

Hemma från jobbet idag. Med min sedvanliga tur lyckades jag bränna sönder ena handen häromdagen. Har känseln inte kommit tillbaka inom 14 dagar blir det operation.

Ett bakslag som jag definitvt inte behövde nu, när jag redan är inne i en period av starkt tvivel och längtan bort. Jag tittar ut genom fönstret och ser grönt gräs. Ser solen som försöker tränga sig igenom den annars rätt molniga himlen. Ser livet, som för mig överskuggas av döden. Jag är frånvarande i mitt liv just nu. Kan man säga så? Jag kommer på mig själv med att bara vara alldeles... tom. Liksom bortdomnad. Jag hör inte hit. Jag har så många människor omkring mig, ändå känner jag mig alldeles ensam. Utan tillhörighet eller sammanhang. Det känns som att ingen känner mig på riktigt.

Om jag inte fanns, vem skulle sakna mig?

Okej, here we go.
Det bubblar inom mig av tankar och känslor jag måste dela, men inte kan tala med någon om. Då är det självklara valet för mig att skriva. Jag väljer att i den här bloggen vara anonym, eftersom skrivandet inte fyller någon funktion om jag måste censurera och romantisera den verklighet jag lever i.

Välkommen hit!