Trasig
Jag såg en kille häromdagen när jag satt på bussen. Att betrakta honom var som att se rakt in i min själ. Hans svarta hår hängde över hans ansikte, och inte ens när han betalade chauffören lyfte han sin blick. Kläderna han bar var svarta och till stor del täckta av nitar. Hans knogar blödde där han satt med knutna händer.
Så väl jag kunde identifiera mig med honom. Den smärta och övergivenhet han visade med all kraft gör jag själv allt för att dölja. Men den finns där likaväl. Och jag vet inte vem jag leendes i en blommig klänning försöker lura. Jag vet att det syns. I mina ögon har hoppet och själva livet för länge sedan slocknat.
