Torsdag
Sommaren är här. På uteserveringarna i stan trängs människor som kommit ur sin vinterdvala för att ta en glass eller en kall öl. I parkerna breder man ut sin filt för att kunna fylla varje cell i kroppen med solens värme och ljus. Man gratulerar sig själv att man klarat sig igenom ytterligare en vinter med rysk kyla och polska isvindar.
Jag känner inte. Jag känner verkligen ingenting. Jag kan inte ärligt säga att sommaren fyller mig med den livslust årstiden verkar locka fram hos de flesta andra. Eller kanske är det så, att fler liksom jag låtsas. Låtsas vara som "alla andra", fast man egentligen känner sig ensammare än ensammast i håligheten och det vaakum som omsluter en. Kanske är världen full av trasiga människor fastän man känner sig som den enda?
Att inte vilja leva och att vilja dö betyder inte riktigt samma sak. Oftast är jag mer inne på att jag inte vill leva, men ibland känner jag så tydligt att jag just vill dö. I de stunderna blir jag jävligt rädd för mig själv.
Om jag inte fanns, vem skulle sakna mig? Jag är ingen.
