debevingadeorden

Hemma från jobbet idag. Med min sedvanliga tur lyckades jag bränna sönder ena handen häromdagen. Har känseln inte kommit tillbaka inom 14 dagar blir det operation.

Ett bakslag som jag definitvt inte behövde nu, när jag redan är inne i en period av starkt tvivel och längtan bort. Jag tittar ut genom fönstret och ser grönt gräs. Ser solen som försöker tränga sig igenom den annars rätt molniga himlen. Ser livet, som för mig överskuggas av döden. Jag är frånvarande i mitt liv just nu. Kan man säga så? Jag kommer på mig själv med att bara vara alldeles... tom. Liksom bortdomnad. Jag hör inte hit. Jag har så många människor omkring mig, ändå känner jag mig alldeles ensam. Utan tillhörighet eller sammanhang. Det känns som att ingen känner mig på riktigt.

Om jag inte fanns, vem skulle sakna mig?